Nya anor och anförluster

Mitt förra inlägg handlade om en utökad antavla. Det gör även detta men visar också att det är samma personer som återkommer på vissa linjer. Dessutom att mamma och pappa var släkt under spårbar tid.

Anförluster som det brukar kallas är inte så ovanliga. När släkten varit samlad i en, eller flera näraliggande, församlingar är det ofta så att det dyker upp anförluster under kyrkobokförd tid.

En annan anledning kan vara att man tillhör en grupp av människor som söker sig till varandra mer oberoende av bosättningsort. Detta kan gälla t.ex. romer eller i någon mån skogsfinnar. När det gäller mina föräldrar så har det emellertid inte funnits något sådant gemensamt område fram till nu. När det gäller skogsfinnar så finns det inslag på båda sidor men inget spårat än.

Bland min mors anor har det funnits en färgmästare Nils Levander i Mo utanför Söderhamn med okända föräldrar. Då namnet är ovanligt har det varit möjligt att spåra möjliga kandidater som sedan med olika dokument befunnits var föräldrar med stor sannolikhet.

Föräldrarna ifråga, från Levar i Nordmaling, var redan på plats i min släktförteckning då dessa också finns bland min fars anor via grenen Forsberg. Antalet generationer till dessa blir för min del 9 på min fars sida och 8 på min mors. Det innebär också att mina föräldrar nu för första gången kunnat påvisas vara släkt. Farfar Forsberg och mamma var därmed 7-männingar.

Flors linnefaktori där färgmästare Levander arbetade var vid denna tidpunkt sin tids storindustri och tillverkade exklusivt linne. Man medverkade även till att linodling kom att bli vanlig i Hälsingland.

DNA och släktforskning

Henrik Persson, pappa till alla Henrikssöner i mormor Annas föräldrageneration, har nyligen fått en utökad antavla. Detta tack vare den topsning för DNA-test som gjordes på moster Siv för några månader sedan. Vid granskning av hennes träffar (ca 2300 st) fanns en relativt stark träff som klassades som 3-5-männing. Till denna träff var en antavla kopplad som innbar att jag kunde föra in ytterligare anor till ovanstående Henriks mormor i Bosjön, Sunnemo (Värmland).

Samma Henrik kom till Sandarne vid Söderhamn 1857 samma år som han gifte sig. Detta år blev också järnvägen mellan Askesta och Sandarne (ca 1 mil) färdig som en del i en storsatsning på träexport av Dickson med ångsåg i Askesta och hamn vid Sandarne. Många värmlänningar kom att flytta hit, ibland i stora grupper. 10 år senare flyttade familjen, nu med 5 barn, vidare till Överhogdal. Ett sjätte barn dog strax innan flytten mindre än 1 år gammal. Hans namn Henrik kom ju senare att ges till mormor Annas far.

Henrik d.ä. kallas fortsättningvis för jordbrukare, skogsarbetare och/eller vedhuggare. Efter knappa 20 år flyttade familjen till Ön i Haverö. Föräldrarna hade där en tid födoråd hos dotter Karrolina som emellertid dör före Henrik. Det förefaller som Karolinas son hyser Henrik fram till hans död. För det talar nedanstående historia.

Ragnar Pettersson, Karolinas barnbarn, har berättat att hans äldre bror Olov brukade sparka Henrik på hans träben. Uppenbarligen hade han en protes åtminstone sina sista år. Det kan inte ha varit så kraftiga sparkar med tanke på att brodern var endast 1,5 år när Henrik dör.

Beträffande Ragnar så slumpar det sig så att han var den först person som jag fick DNA-träff på och som därvid visade sig finnas bokförd i min släktforskning. Träffen gentemot Siv kom sedan att bli ännu starkare då de har något närmare släktskap.

Släktträff i Haverö

5 augusti 2017 skedde en begränsad släktträff i Folkets Hus, Överturingen. Begränsad var den så tillvida att målsättningen var att samla så många som möjligt av barnbarnen till Anton och Anna Sundin och eventuella familjemedlemmar. Till träffen kom ett 40-tal personer vilket innebär att ca 1/3 av det teoretiskt möjliga antalet ättlingar fanns på plats. Ur föräldragenerationen fanns även Siv och Gerd där.

Med tanke på att många av oss närvarande inte sett varandra på länge blev upptakten en djupdykning i de regioner i hjärnan som lagrar utseendet på folk man träffat. Till råga på detta så tenderar vi ju lite till mans att förändra utseende vare sig vi vill eller inte.

Efter en välkomstdrink vidtog en läcker byffé som Sven-Erik Berg et consortes tillrett. Där fanns det mesta så var och en kunde finna sig tillrätta.

Efter maten hade jag en kortare genomgång av släktfakta knutna till Antons tid fram till återkomsten från USA samt något kring emigrerande Henrikssöner på Annas sida. Dessutom visades en glimt av hur DNA-tester används vid släktforskning. De enda jag känner till, förutom jag själv, som testats i vår krets är Siv och min hustru Monica men hennes DNA har inte så mycket med Anton och Anna att skaffa.

När jag därefter visade ett fotografi från släktträffen i Länsterån 1981 blev det liv i luckan. Den kom att ligga framme under en lång stund med livligt diskuterande. Se bild nedan. Sedan togs naturligtvis bilder från denna samling bland annat en gruppbild. Länkar här till bilder tagna av Per Sundin

Slutligen vill jag tacka samtliga inblandade för att det arrangemanget kom att genomföras.

Faddrar till Hans Forsberg

Faddrar till Hans Forsberg (min ff ff ff far) som döptes i Valbo den 12 oktober 1740, var bl.a. Paco Horleman och hans fru Anna Margareta Rudbeck. Då jag reagerade på namnen så tittade jag lite närmare på dessa.

Följande utdrag har jag funnit på nätet ursprungligen från Sv. Biogr. Lexikon:

Johan H:s brorson Paco Horleman (1694—1763) deltog i H Wachtmeisters sjöexpedition 1712 o i ostkustens försvar mot ryssarna efter Karl XII:s död, blev kapten 1720, adlades 1751 med namnet H o fick 1759 överstelöjtnants karaktär. Genom äktenskap 1721 med en dtr till prof Olof Rudbeck d y kom han i besittning av hennes möderneärvda del i Forsbacka järnbruk i Valbo, Gävleborg, vars andre grundläggare han blev tack vare nit o tekniskt intresse. Söner till honom var löjtnant Paco H (1723—72), överstarna Peter Albrekt H (1725—88) o Carl Christian H (1728—99) samt övermasmästaren i Uppland o Norrland Johan Jacob H (1732—95). Paco H d y övertog Forsbacka som fideikommiss, men 1794 överflyttades fideikommissnaturen på säteriet Asstorp i Norra Vånga, Skar.

När det gäller hustrun Anna Margareta så var hennes farfar Olof Rudbeck d.ä. och hans far var i sin tur Johannes Rudbeckius båda centralpersoner i svensk historia. Den sistnämnde var dessutom den som först införde de kyrkböcker som gjorde att det är möjligt att idag läsa om födsel och faddrar enligt ovan.

En kontroll det år som Hans föddes visar att paret Horleman/Rudbeck noteras som faddrar vid 3 tillfällen i aktuell församling. Barnens fader är vid dessa tillfällen antingen mästersmed eller mästersven vid Forsbacka så kanske gav det lite extra status till deras roller.

Hans far, mästersmeden Anders Olofsson, är noterad som fadder vid ett tillfälle samma år. Troligen återkommer han vid fler tillfällen som fadder.

Kalla mig Ragnar

Efter att ha testat mitt Y-dna kan jag nu med ett visst mått av säkerhet uttala mig om vilken väg just mina förfäder kommit till det som nu är Sverige och något om hur dom levde. Med förfäder avses här just fäder då det handlar om test på den manliga könskromosomen men blir ju även giltigt för alla som har fastställd anknytning till denna manslinje.

För knappt 5000 år sedan anlände till dagens Danmark folk från Yamnakulturen. Dessa ses som herdar och hade sitt ursprung i centrala Ryssland och hade i sin tur rötter i såväl ryska jägarfolk som mer sydlig bondekulturer.

Yamnaherdarna synes vara de första som mer systematiskt utnyttjat hästar som mer än jaktbyte. Även får ingick i dessa herdars hjordar. Centrala delar av indoeuropeiska språken anses också härstamma också från dessa. Man tror också att de var först med att använda kärror med hjul. Möjligen kan detta vara en konsekvens av deras mobila levnadsvillkor över stora ytor.

Några hundra år senare finns detta herdefolk belagda, i huvudsak längs våra kuster. De var inte de enda på plats vid denna tid men de kunde samexistera med redan befintliga jägarfolk. Redan etablerad bondebefolkning verkar de inte beblandat sig med, möjligen på grund av konkurrens om betesmark.

Om man ser till mitt totala DNA så har jag naturligtvis som alla i generationerna före mig fått ungefär hälften från vardera förälder. Följaktligen har man en salig röra av DNA som är ett slumpmässigt hopplock från tidigare generationer men hela tiden enligt principen 50% från vardera förälder.

Detta gäller emellertid inte Y-kromosomen som ärvs genom alla generationer från far till son. Förr eller senare uppstår dock smärre förändringar(mutationer). Dessa förändringar blir sedan som en slags kännemärken som man sedan kan följa vidare i efterkommande generationer.

Beroende på hur Y-kromosomen är uppbyggd delas de in i huvudgrupper där man vanligtvis använder alfabetets bokstäver som beteckningar. Sedan fortsätter uppdelning i mindre grupper steg för steg där man använder varannan siffra och varannan bokstav.

I en bok som kommit ut de senaste året, “Svenskarna och deras fäder”, har man ersatt grundläggande gruppbenämning med ett namn med samma begynnelsebokstav. Följaktligen har min (haplo-) grupp R1a döpts till Ragnar. Han har även en bror Rutger (R1b) som har lite annorlunda bakgrund. R1a är koncentrerade till norra och östra Europa. I Sverige omfattar de vardera ca 20% av alla män.

Fakta till ovanstående beskrivning är hämtad ur nämnda bok och bygger på DNA, från såväl levande som döda från gamla gravfynd, kombinerat med arkeologiska forskningsläget. Det har alltså gått drygt 150 generationer sedan Ragnar anlände att jämföra med de 10-12 generationer man normalt kan följa i kyrkobokföringen. En annan jämförelse man kan göra är att samma 150-generationersskutt i Egypten placerar oss bland de tidiga faraonerna och en periodvis sammanhållen stat.

Gnarpsanor (tolkat)

Detta är min tolkning av texten. Häradsrättens inblandning har påkallats då självmord ej gav rätt till plats på kyrkogård. I detta fall fick han emellertid en anonym plats enligt angivelsen.

Gick Gamle Bonden och husmannen Pehr Andersson i Gryttje bort från sin hustru om morgonen och blef dagen därpå eller d. 4 igenfunnen på det sätt at han satt uphängd i en tall en fjerdings wäg öster om Gryttje By efter fleras berättelse och sanferdiga intygan har han öfwat under sin lefnad fylleri varit emot sina hustrur, så wida han 3 gånger warit gift, otidig och elak, fick dock enligt häradsrättens dom d. 11 oct i stillhet begrafwas i kyrkgård, och lades han på nord wästra hörnet af kyrkotornet d. 13. ned i jorden, i en ålder af 69 år. Gud låte Gnarp ej få dylik sorg af någon medlem i församlingen, utan att nu (en)hvar måtte bruka och ej förkorta nådatiden.

Gnarpsanor

Följande finns att läsa i Död- och Begravningsbok (F:1) i Gnarp om min fm fm mm ff Per Andersson. Om du ger upp men gärna vill veta vad det står så skriv en kommentar så lägger jag ut min tolkning.

Anor till farfar Forsbergs mor

Farfars mor kom till Hudiksvall från Nordmaling söder om Umeå. Hennes anor är i sin tur samlade i det området under kyrkobokförd tid vilket innebär 4-5 generationer. Pappas farmor kom, då knappa 10 år gammal, till Hudiksvall tillsammans med sin mor Klara under andra halvan av 1870-talet. Om Klara, har kyrkböckerna följande att berätta:

Skiljd från sin man arbetaren Jakob Olsson i Boggård af Bjurholms förs. af Vesterbottens län genom konsistorie bref af den 18/9 1875. Härifrån äktenskapsledig. Ej berättigad till H. H. Nattvard förrän hon blivit absolverad för lönskaläge. Abs. 13/8 1882. Nåd. tillstånd af 15/9.

Det står inget om anledningen till skiljsmässan men nämde Jakob är alltså också en del av anorna. Klara gifte om sig i Hudiksvall med en man från Petalax dvs samma församling, i närheten av Vasa, som min farmors mormor kom ifrån.

Det finns emellertid bland anorna runt Nordmaling ett fall bokfört med annat ursprung. Nedanstående noterades i samband med hans död (tolkning lånad av Jens Lindström):

Bonden Matts Andersson i Tallberg, född 1726 i Österbotten, Sikajocki socken. Fader avlidne bonden Anders Andersson Manginen och moder hustru Margareta Andersdotter. På dess 17 års ålder flyttade han undan fienden Ryssen tillika med föräldrarna. Med dess förra hustru gifte han sig 1748, vilkens namn var Barbro Svensson från Djupsjö och hade han med henne 9 st barn och leva av dem 2 söner och 3 döttrar. Hade en tid något hemmansbruk i Håknäs och var där landbonde till 1758, varefter han upptog nybyggeslägenheten i Tallberg, vilket han ganska väl upparbetat. 1762 blev han änkling och 1763 ingick han äktenskap med dess nuvarande änka, hustru Cicilia Johansdotter från Norrbyn som fött honom 4 barn, 3 söner och 1 dotter av vilka dottern lever. Han hade i yngre åren god hälsa, men i de senare svag, och blev den 4 sistlidna Martii angripen av håll och stygn. Hans vandel var vacker och stilla. Begravd den 28 Maj, dess ålder 61 år.

Anledningen till att man lämnade Österbotten 1742-3 var förmodligen minnet av “Den stora ofreden” 1713-1721 då ryssen härjade. Resultatet av “Den lilla ofreden” som man flydde från blev emellertid lite lugnare. Det ska tilläggas att Sverige startade det senare kriget genom att försöka återerövra tidigare förluster till Ryssland.

Fadern Anders i notis ovan (min ff mm fm mf far) återvände senare, tillsammans med en annan son, till sin hemsocken Siikajoki och levde där sina sista år.