Om svaga DNA-träffar

Fokus när det gäller det icke könsspecifika (autosomala) dna-testet brukar ligga på starka träffar och därmed normalt även nära släktingar. Detta inlägg handlar om min moster och en träff av det svagare slaget vilket innebär att det kan finnas tusentals starkare träffar bland de 3600 som presenteras som hennes träffar.

Till och från testar jag genom att söka igenom våra träffar med hjälp av ett ovanligt efternamn. Villkoret för att få träff är då att testets ägare matat in aktuellt namn antingen på testpersonen eller i dennes antavla. Antavlan behövs ju också som bekräftelse på att vi härstammar från samma person/par. Många testpersoner lägger inte ut antavla vilket begränsar detta sätt att söka.

Jag sökte på namnet Hallesson (ovanligt patronymikon) och fick 2 svaga träffar varav den ena visade sig ha gemensamma anor. Den senaste bland min mosters anor (som till stor del även är mina via min moder) som burit på namnet var Brita Hallesdotter min mormors mormor, född 1847 i Östmark Värmland. Från henne bakåt finns en obruten kedja av manliga Halle-personer med detta namn som för- eller efternamn eller båda delarna.

Det föräldrapar som testpersonerna delar dna med är Brynte Hallesson f.1698 och Sigrid Olovsdotter f.1707 och finns 8 generationer tillbaka. Vad tillför då detta till vad man redan vet? Det beror på om motparten har mera kring ursprunget så kan man få veta mer. Träffen är också en slags bekräftelse på att antavlan troligen är riktig om än inte ett bevis.

När det gäller de äldsta delarna av ovanstående antavla kan jag tillägga att det finns även starkare träffar som pekar i samma riktning dvs att dessa hör till mosters (och mina) anor. Så jag är ganska trygg med att den är korrekt. Detta trots att just denna träff är för svag för att dyka upp i mitt eget test som, jämfört med min moster, innehåller dels en annan blandning av morfar och mormors dna och sedan ytterligare en 50-procentig utspädning från min far.