Från nedanstående källa har jag lånat
detta inslag där en av mina anfäder, Erik Svensson Trana, har
anledning att frukta för sin själs frälsning på ålderns höst.
Han tillhör anorna till Johan Sjöndins (f. 1798) hustru Ingrid
Johansdotter Norberg och är därmed även en av mina.
Bland 30-åriga krigets män från våra bygder var en bondson från Nedansjö, Stöde socken, som tjänade sig upp till kaptens grad och härunder utförde många minnesvärda bragder. Han hette Erik Svensson med tillnamnet Trana.
Det hemman, som han och syskonen mottog i arv efter föräldrarna, skulle hålla särskild knekt, och den, som övertog det skulle dessutom utlösa de andra syskonen med deras arvedel. Begripligt är ju, att ingen kunde eller ville övertaga fädernejorden på så hårda villkor. Till sist och hellre än att fogden skulle överlåta till den oskylde för knekthållets skull, enades syskonen om att den av bröderna, som finge lotten, skulle övertaga hemmanet utan att lämna syskonen någon utlösen och själv gå ut som knekt.
Lotten föll på brodern Erik, och han gick ut i kriget som simpel knekt 1642. Då kriget sex år senare upphörde, hade han tjänat sig upp till löjtnant och fick då av drottning Kristina skattefrihet för hemmanet under sin och hustruns livstid.
Till löjtnant Tranas hjältedater räknas som den främsta, att han under ett sjöslag mot danskarna med sin trupp äntrade amiralsskeppet och därvid avväpnade och tillfångatog amiralen. Dennes värja hemfördes sedan som segerbyte och blev till åminnelse uppsatt i Sundsvalls gamla rådstuga.
Men Erik Tranas krigarära blev också behäftad med en för hans samvete outplånlig, mörk fläck. I fiendelandet hade han farit fram som en "okristen barbar med ringa ljus i förståndet". Och det berättas om honom, att han under kriget med Polen varken skonade kvinnor eller späda barn, som oskyldigt logo mot hans blänkande mordvapen. Dessa missgärningar grämde honom sedan ständigt i ålderdomens ensliga besinning under misströstan om saligheten och stor gruvelse för den stundande räkenskapen.
Erik Svensson Trana dog 1671 som landskapten, och hans tyvärr icke fläckfria svärd upphängdes i Stöde kyrka, invid vilken han fick sin vilostad.
Det på krigsbyte grundade välståndet hade ingen lång varaktighet. Hustrun, Ingrid Thorsdotter, lyckades endast med största besvär utfå sin avlidne mans innestående lön för många år. Sonen, Tore Eriksson, övertog sedan hemmanet, men han hade heller ingen framgång här i livet.
Källa: Rieck-Müller/Högberg
"Medelpad och Ångermanland", del I sid 123-124
Det finns information på annat håll om att han skulle finnas i militära rullor redan runt 1625. Om så är fallet så torde han han ha varit född senast runt 1610.
Det finns information på annat håll om att han skulle finnas i militära rullor redan runt 1625. Om så är fallet så torde han han ha varit född senast runt 1610.
