I huvudet på en släktforskare 2

 

Vid min senaste födelsedag sattes Niklas Natt och Dags senaste bok ”1795” i mina händer. Då jag läst de 2 tidigare 1793 och 1794 så var det intressant att läsa även nummer 3.i serien. Det är ju i grunden en deckargåta men är i minst lika hög grad en skildring av sin tids Stockholm som det såg ut dessa år även för de sämre lottade.

Några veckor senare dyker även boken ”Lovisa Ulrika” av Claes Rainer upp. Boken är en biografi och utspelar sig på en helt annan nivå i samhällsstegen. Damen i fråga var gift med Adolf Fredrik, svensk regent 1751-1771 och moder till Gustav III. När Lovisa Ulrika befann sig i huvudstaden kretsade hennes boende mest mellan Kungliga slottet, Drottningholm och Fredrikshov som åtminstone delvis finns kvar vid Djurgårdsbron. Även Svartsjö slott någon mil bortom Drottningholm kom att bli hennes ”revir”.

Då jag helt nyligen tog kontakt med en forskare som liksom jag forskade i en släkt Staberg runt huvudstaden förefaller det ha klarnat en del beträffande gemensamma släktförhållanden. Källorna är ofta spartanskt förda om de överhuvud finns. Åldrarna kan variera om de ens nämns. Användandet av släktnamn och rena patronymikon varierar. Inte så sällan saknas uppgifter om var en flyttning går, när det gäller tiden innan flyttlängd fördes.

Dessa anor gäller barnhemsbarnet Carl Fredrik Staberg som så småningom kommer till Bollnäs runt 1807 och blir soldat Björk. Hans syskon och föräldrar finns noterade och hans mor går att följa vidare bakåt till Köping. Hans far har emellertid inte varit lika lätt att spåra. Vid giftet noterades att han kom från Svartsjölandet vilket tillsammans med hans namn och ungefärliga ålder varit ledtrådarna.

Efter en hel del sökande hittades möjliga föräldrar på Lovö där Drottningholm ligger. Dom kom till Lovö 1764 och lever där ca 20 år innan dom dör. Det finns ingen notering om barn i familjen förrän fadern dör då det anges att dom har 3 barn. Däremot kan man följa paret bakåt till Haga där barnen finns noterade. Modern till barnen dör innan flytten från Haga och mannen gifter om sig där.

Den släktforskare jag kontaktade hade från sitt håll med annan ingångsperson funnit en familj på Adelsö som han tyckte såg ut som tänkbara kandidater utifrån sina förutsättningar. Hans uppgifter visade sig senare stämma väl ihop med mina Staberg och avslöjade var familjen befunnit sig innan dom kom till Haga. Ytterligare konsekvenser av detta var att det gick att finna födelsenotis för barnhusbarnets fader samt mer information runt de 3 syskonen som fanns enligt dokument i både Haga och Lovö.

Hur hänger allt detta ihop kanske du undrar? När den äldsta kända Staberg i berörd gren kommer till Drottningholm på Lovö skriver man 1764. Året innan hade en omfattande ombyggnad av ”annexet” Kina påbörjats. Drottningholm expanderar kraftigt under kommande period och någostans i detta får Olof Persson Staberg en roll som trädgårds- och timmerdräng. Olofs 3 söner Mats, Olof och Johan noteras inte i kyrkobokföringen tillsammans med föräldrarna på Lovö. Den troliga förklaringen till detta är att uppgifterna om föräldrarna bokfördes först ca 10 år efter ankomsten och då var barnen utflugna ur boet.

Sonen Mats går att följa under 1770-talet när han tjänstgör som dräng i närbelägna Sånga församling. Han återkommer sedan till Lovö där han gifter sig 1783. Han kallas vid sitt gifte trädgårdsdräng men övergår sedan till att kallas vaktsoldat som han förblir fram till sin död 1805 i Kanton som ju är en del av Drottningholmsområdet. Mats fick i sin tur 2 söner, Johan Petter och Carl Gustaf.

Sonen Olof är den som tidigare avhandlats här i bloggen. Han finns vid sin vigsel i Johannes församling i Stockholm dvs i området mellan nuvarande Sveavägen och Humlegården. Han får 3 söner varav den äldsta (Olof) ej kunnat lokaliseras efter 1799. De andra 2 hamnar på barnhem när båda föräldrarna dör 1803-4. En av dessa blir så småningom soldat i Bollnäs och är alltså Karl Fredrik Staberg (soldat Björk) en direkt anfader.

Sonen Johan är sannolikt den Johan Olofsson som blir bonde i Qvarstad, Hilleshög en grannförsamling till Lovö. Namnet Staberg förekommer inte hos honom men det är inte ovanligt att man endast använder patronymikon. Han gifte sig 2 ggr, fick minst 7 barn varav flera dog som små.

Om vi återvänder till äldsta brodern, vaktsoldaten Mats, så lämnar hans son Johan Petter Drottningholm efter faderns död. Där jobbade han som trädgårdsdräng men kallas efter ett par år i Stockholm för både spannridare och hovförridare. Han kommer också att skrivas i Norrbro vilket låg på Helgeandsholmen mot Mälaren dvs där riksdagshuset ligger idag. Även hovstallet låg vid denna tid på samma ställe. Han kom också att skrivas i Hovförsamlingen och kallas kavaljerskusk. Hans yngsta son Fredrik Vilhelm kom att följa sin faders bana och kallas kavaljersförridare och kunglig stallbetjänt men dör redan 1841 endast 21 år gammal.

De två böckerna lästes parallellt med att släktforskningen skedde i samma miljöer under samma era. Det blev därvid svårt att inte tolka in de personer man forskar om i de miljöer böckerna beskriver. Bokläsningen och släktforskningen befruktar varandra när man läser in personerna i ett sammanhang. Det huvudet skapar behöver inte vara riktigt sant men skapar större intensitet i såväl läsupplevelsen som forskarglädjen..

Hela familjen inklusive barnen Mats, Olof och Johan kom till Drottningholm 1764 och kunde under Lovisa Ulrikas tid få glimtar från hovets aktiviteter där. Grenen med kuskar kom genom sina uppgifter för hovstaten i en viss om än ytlig kontakt med samhällets överhet. Deras tjänst sammanfaller väl med Jean Baptiste Bernadottes (=Carl XIV Johan) tid som kung. Sonen Olofs familj med de 2 barnhemsbarnen kom att representera de mer olyckligt lottade som finns i boken 1794 men sannolikt var det en välbekant miljö även för de andra familjerna.

DNA-släkt

Ett alternativt sätt att presentera de personer som via DNA befunnits vara släkt är nedanstående figur. Personerna som sorterats fram som varande släkt finns i samma ordning både i en rad (uppifrån och ner) och en kolumn (fr vänster till höger). Detta gör att det bildas en rät nedåtgående linje, från övre vänstra till nedre högra, då varje person ju är släkt med sig själv.

Det som sedan är av intresse är de stora färgade kvadrater som bildas när man sorterat personerna som är nära släkt intill varandra och gett dem samma färg.

Kluster för Siv

Sivs moder var ju Anna med rötter i Haverö och Värmland (Annas mormor). Sivs fader Anton hade rötter i Bollnäs under några generationer på mödernet. I ljuset av att Anton inte hade någon känd fader kan man då betrakta ovanstående figur. Det röda klustret längst upp till vänster representerar inte någon av de nämda grenarna utan den gruppen har anor i Ovanåker som gemensam nämnare. Förutsatt att kyrkobokföringen stämmer är den enda rimliga förklaringen till detta att Antons fader har sina rötter där.

Den bruna grupp som följer efter representerar värmländska anor ofta med skogsfinska inslag. Den gula har Haverö som gemensam nämnare.

Bland de mindre klustren (nr 10 mossgrön) har Annas mormors föräldrar (Halle Hallesson m. hustru i Östmark, Värmland) noterats som gemensamma anor för Siv och en av hennes DNA-träffar.

Dom små grå prickarna representrerar ett släktskap som klassats som svagare än släkskapet till den färgade grupp man finns i. Då DNA förs vidare med ett stort mått av slump krävs försiktighet vid hantering av resultatet. Detta kan kompenseras något när antalet träffar ökar längs vissa släktlinjer och slumpens betydelse minskar.

I huvudet på en släktforskare

 

Inför en tågresa till Göteborg tittade jag som hastigast i bokhyllan om det fanns något jag ville läsa. Liggande ovanpå inställda böcker låg en bok med titeln ”Irrande Stjärna” som i förstone inte sa mig någonting. Undertitel ”Berättelsen om den legendariska Dagny Juel” fick det att röra sig lite i det interna referensbiblioteket. Juel är ju inte så vanligt efternamn och jag visste att det förekommit i kretsen runt Monicas mormor vilket triggade intresset. Man kan förmoda att samma sak hände Gerd när denna bok införskaffades. En snabb kontroll av ”stjärnans” öde spädde bara på intresset.

Ett litet sidospår handlar om en ganska stadig DNA-träff mot Siw i Kanada med en person som heter Jewel och intresserade sig för sin släkt där jag assisterat lite. Detta gäller troligen släkten Juel men tydligen närmare min släkt än Monicas.

Under 1800-talets sista decennium umgicks sagda Dagny med, och gjorde intryck på, bl.a. konstnären Munch och författaren Strindberg i Berlin. Efter att ha gift sig med en polsk författare (Przybyszewski) blev hon senare bekant med 2 poeter och bröder vid namn Brzozowski. Efter att ha läst namnet ytterligare någon gång larmar mitt biologiska backupsystem. Sedan länge har jag haft kontakt med efterlevande till emigrerande släkt och bland dessa har 2 systrar gift sig med varsin Brososky. Eftersom jag har sökt efter dessa i Kanada har jag sett liknande anglifierade stavningsförändringar.

Dagnys äldsta syster Gudrun gifter sig med Westrup från Rydsgård i närheten av Ystad. Rydsgård var ju även en central punkt för Rabbén som jag ägnat mycket intresse då han var broder till en av mina anor. Detta var emellertid ett antal år tidigare medan släkten Hallenborg fanns där.

Vad drar man nu för slutsatser av detta? Mönsterigenkänning lär ju vara något grundläggande i människans sätt att förstå sin omgivning. Ska man sluta släktforska eller är det nu det börjar på allvar?

Stavningen av Sjöndin

 

Att stavningen av namnet inte är självklar framgår av en ca 150 år gammal tidningsartikel. Den handlar om en offerkyrka (Bredsäter) belägen i trakten av Mariestad. Vid den tiden fanns några kyrkor som ansågs ha en helande förmåga om man offrade (vanligtvis pengar) vid dessa och fick en förbön i gengäld. I samband med detta noterades namnet på givaren.

Med tiden har många av dessa namn redan vid denna artikels tillkomst blivit svårtolkade. Ett namn som han valt att citera fanns emellertid kvar med sex olika stavningsvarianter: Sjyndin, Skyndin, Schöndin, Sjöndin, Sköndin och Skjöndin.

Självklart blev jag nyfiken om vi var släkt. Så var emellertid inte fallet. Han är den ende som burit namnet och inte funnits i min släkts närhet och som finns tillgänglig i register som jag haft tillgång till. När det gäller tiden från 1800 och framåt så närmar sig kontrollmöjligheten 100 %.

Hans namn skrevs vanligen Johan Sköndin. Han var snickare och dog 1845 vid 60 års ålder. Man kan alltså sluta sig till att noteringarna gjordes före denna tidpunkt och att han varit orolig för sin hälsa eller möjligen för vad som skulle ske med honom efter hans död. Det lite speciella med hans namn är att Johan Sjöndin råkar vara samma namn som använts på aldsta sonen i fyra generationer fram till min farmors far.

Förklaringen till denna offerkyrkas förmåga att hela ligger nog delvis i dess historia. Den timrades på 1600-talet på samma plats som den stavkyrka som den kom att ersätta. Därvid placerades målade brädor från stavkyrkan i det nya bygget. En del av dessa finns kvar men de flesta finns i Skara på museum.

Om Storbacka

Min farmors mormor dvs Karolinas mamma var ju det senaste tillskottet i antavlan som kom inflyttande från annat land. Hon använde namnet Storbacka som kom via fadern och går att följa i hennes anor ända tillbaka till 1600-talet. Namnet har sina rötter i Purmo, Finland och var närmast ett gårdsnamn men kom så småningom att fungera mer som ”normalt” efternamn. Vill man läsa mer om hur namnen i Purmo utvecklats och vad de står för kan man klicka här.

Beträffande finska och finlands-svenska anor så kommer många DNA-träffar från vårt östra grannland. Av flera skäl är de lite svåra att värdera hur nära de är men jag tror att även Karolinas okända fader har en stark koppling till Finland. Kan också berätta att jag häromdagen fick en stark träff som visade sig vara en efterlevande efter Elsa dvs farmor Almas syster.

Mera DNA

Under de senaste veckorna har det även dykt upp några intressanta träffar. Monica har fått sin hitintills starkaste träff. Det gäller en 4-männing där det gemensamma ursprunget är föräldrarna till prästen Magnus Danieli född i Harestad. Det speciella med denna träff är att Magnus syster Amanda gifter sig med en kusin vilket innebär att delvis samma DNA återkommer från båda föräldrarna. Detta förefaller ha gett sig tillkänna som en ovanligt stark träff för att vara 4-männing.

Även till mig har en intressant 4-männing nyligen testats. Vårat gemensamma ursprung är föräldrarna till Antons far. Detta stärker naturligtvis de slutsatser som tidigare dragits beträffande utpekat faderskap. Om man jämför denna träff med den tidigare så ligger den här en generation närmare på den släktlinje som leder till träffpersonen.

Beträffande det totala antalet träffar (på FamilyFinderDNA) så ligger det idag på 5200 för mig, 3700 för Siv och knappt 1700 för Monica. Urval från en begränsad population tenderar att öka antalet träffar. En form av inavel alltså. Detta är den främsta anledningen till skillnaden i antal träffpersoner. Antalet träffar har ungefärligen fördubblats för var och en av de tre tester jag administrerar sedan de första resultaten.

Om svaga DNA-träffar

Fokus när det gäller det icke könsspecifika (autosomala) dna-testet brukar ligga på starka träffar och därmed normalt även nära släktingar. Detta inlägg handlar om min moster och en träff av det svagare slaget vilket innebär att det kan finnas tusentals starkare träffar bland de 3600 som presenteras som hennes träffar.

Till och från testar jag genom att söka igenom våra träffar med hjälp av ett ovanligt efternamn. Villkoret för att få träff är då att testets ägare matat in aktuellt namn antingen på testpersonen eller i dennes antavla. Antavlan behövs ju också som bekräftelse på att vi härstammar från samma person/par. Många testpersoner lägger inte ut antavla vilket begränsar detta sätt att söka.

Jag sökte på namnet Hallesson (ovanligt patronymikon) och fick 2 svaga träffar varav den ena visade sig ha gemensamma anor. Den senaste bland min mosters anor (som till stor del även är mina via min moder) som burit på namnet var Brita Hallesdotter min mormors mormor, född 1847 i Östmark Värmland. Från henne bakåt finns en obruten kedja av manliga Halle-personer med detta namn som för- eller efternamn eller båda delarna.

Det föräldrapar som testpersonerna delar dna med är Brynte Hallesson f.1698 och Sigrid Olovsdotter f.1707 och finns 8 generationer tillbaka. Vad tillför då detta till vad man redan vet? Det beror på om motparten har mera kring ursprunget så kan man få veta mer. Träffen är också en slags bekräftelse på att antavlan troligen är riktig om än inte ett bevis.

När det gäller de äldsta delarna av ovanstående antavla kan jag tillägga att det finns även starkare träffar som pekar i samma riktning dvs att dessa hör till mosters (och mina) anor. Så jag är ganska trygg med att den är korrekt. Detta trots att just denna träff är för svag för att dyka upp i mitt eget test som, jämfört med min moster, innehåller dels en annan blandning av morfar och mormors dna och sedan ytterligare en 50-procentig utspädning från min far.

Anna Henriksson 12 år med släkt?

Har i dagarna kommit över ett för mig nytt, om än i sig gammalt kort. Kortet fanns hos moster Siw (Sundin/Wiik) och har sannolikt tidigare funnits hos Anna Sundin (född Henriksson år 1908). På baksidan finns Annas namn och adress (Länsterån, Överturingen) med en stil som Siw bestämt hävdar är Annas egen. Kortet är kopierat som vykort med plats för adressat på baksidan där texten ovan står. Däremot finns inga tecken på att det skulle ha postats.

Mannen till vänster är sannolikt Henrik Henriksson f.1874 i Överhogdal och gift med Karin Byqvist f.1882. Kvinnan i mitten torde vara Brita Hallesdotter f.1847 i Östmark som var moder till Karin. Till dessa två finns alternativ bilder att jämföra med. Bildens arrangemang tyder på att detta kan gälla ett dop på barnet i Britas knä. Det skulle i så fall kunna gälla Rut Valborg f. 1920 i Haverö dotter till Henrik och Karin. Denna tid har fått tjäna som utgångspunkt för rubriksättningen. Tar tacksamt emot information om någon känner igen personer på bilden.

Anton har fått en far

Tack vare 3 DNA-testade personer i egen nära släkt och ytterligare en med ett mera perifert släktskap är jag tämligen säker på vem som är Antons far. Släktskapet till den perifera personen går då via Antons far (JE nedan).

Med tanke på de inblandade levande personerna visas endast initialer för inblandade. EO på samtliga rader är samma person så JE och EE är syskon.

Perifer person AH – MH – GB – KE – EE – EO

Moster SiS – AB – JE – EO

Kusin SD – BS – AB – JE – EO

Jag TS – SoS – AB – JE – EO

De mätvärden på styrkan av träffen som erhållits mellan AH och oss 3 övriga stämmer väl med ovanstående släktskap. Det gäller f.ö. också inbördes mellan oss 3. Vi är alltså släkt på det sätt vi antagit.

JE har funnits på min radar tidigare men det är först via DNA som en oberoende kontroll blev möjlig. Anledningen till att han funnits i åtanke är att det var bonden på samma ställe som Maria (Antons mor) tjänade piga i flera år i samband med hans födelse.

Önskas ytterligare information så kontakta mig.

Karl Karlsson Trumslagare

Jag tror nu att jag återfunnit en emigrerad morbror till såväl Erik Axel Sundin som min morfar Anton. Hans namn var Karl Karlsson vilket är så vanligt att det varit svårt att veta om det är rätt person man funnit. Jag redovisar nedan varför jag tror att detta är rätt person.

Den första ledtråden var census 1910 där jag fann en Charles Carlson. Han uppges vara 48 år och skall ha kommit till USA 1888. Då han föddes 1862 i Bollnäs och emigrerade 1888 så så fanns det all anledning att försöka gräva fram mera. Han befinner sig vid detta tillfälle i Bake Oven, Wasco Co öster om Portland, Oregon är singel och jobbar som rallare.

Då han vid detta laget befunnit sig i USA i över 20 år så torde han vid den här tiden vara tämligen stationär. Efter en koncentrerad sökning i detta område så dök Charley Carlson upp. Anledningen var att han omkommit i en arbetsplatsolycka 1925. När jag såg detta kom jag naturligtvis att tänka på Erik Axel ovan som mötte samma öde 1945.

Olyckan skedde i Olney, Clatsop Co, Oregon alltså samma county som för Erik. I samma county har han även, som singel, en bostad i näraliggande Astoria vid Stilla Havskusten. Hans sysselsättning anges som “windfall bucker” vilket tolkas som att han tog hand om vindfällen. Nyckeluppgiften i den Coroners Report som uppgifterna hämtats ur och som gör att jag tror detta är samma person är att Bollnäs församling är angivet som födelseplats.

Vid båda dessa olyckor bodde dom i speciella läger intill arbetsplatserna på ett sätt som påminner om motsvarande arbete i svenska skogar vid denna tid. Däremot förefaller verksamheten i USA vara mer storskalig. Generellt bjuder säkert grov skog och mycket kuperad terrängen på mycket stora faror vilket de båda olyckorna kan vittna om. Att ta hand om vindfällen som Charles tydligen gjorde anses ju dessutom allmänt som ett extra farligt moment i skogsarbete.

Under sina tidiga år tjänade han troligen som militär i Bollnäs då husförhörlängden listat honom som trumslagare innan emigrationen.

Nya anor och anförluster

Mitt förra inlägg handlade om en utökad antavla. Det gör även detta men visar också att det är samma personer som återkommer på vissa linjer. Dessutom att mamma och pappa var släkt under spårbar tid.

Anförluster som det brukar kallas är inte så ovanliga. När släkten varit samlad i en, eller flera näraliggande, församlingar är det ofta så att det dyker upp anförluster under kyrkobokförd tid.

En annan anledning kan vara att man tillhör en grupp av människor som söker sig till varandra mer oberoende av bosättningsort. Detta kan gälla t.ex. romer eller i någon mån skogsfinnar. När det gäller mina föräldrar så har det emellertid inte funnits något sådant gemensamt område fram till nu. När det gäller skogsfinnar så finns det inslag på båda sidor men inget spårat än.

Bland min mors anor har det funnits en färgmästare Nils Levander i Mo utanför Söderhamn med okända föräldrar. Då namnet är ovanligt har det varit möjligt att spåra möjliga kandidater som sedan med olika dokument befunnits var föräldrar med stor sannolikhet.

Föräldrarna ifråga, från Levar i Nordmaling, var redan på plats i min släktförteckning då dessa också finns bland min fars anor via grenen Forsberg. Antalet generationer till dessa blir för min del 9 på min fars sida och 8 på min mors. Det innebär också att mina föräldrar nu för första gången kunnat påvisas vara släkt. Farfar Forsberg och mamma var därmed 7-männingar.

Flors linnefaktori där färgmästare Levander arbetade var vid denna tidpunkt sin tids storindustri och tillverkade exklusivt linne. Man medverkade även till att linodling kom att bli vanlig i Hälsingland.

DNA och släktforskning

Henrik Persson, pappa till alla Henrikssöner i mormor Annas föräldrageneration, har nyligen fått en utökad antavla. Detta tack vare den topsning för DNA-test som gjordes på moster Siv för några månader sedan. Vid granskning av hennes träffar (ca 2300 st) fanns en relativt stark träff som klassades som 3-5-männing. Till denna träff var en antavla kopplad som innbar att jag kunde föra in ytterligare anor till ovanstående Henriks mormor i Bosjön, Sunnemo (Värmland).

Samma Henrik kom till Sandarne vid Söderhamn 1857 samma år som han gifte sig. Detta år blev också järnvägen mellan Askesta och Sandarne (ca 1 mil) färdig som en del i en storsatsning på träexport av Dickson med ångsåg i Askesta och hamn vid Sandarne. Många värmlänningar kom att flytta hit, ibland i stora grupper. 10 år senare flyttade familjen, nu med 5 barn, vidare till Överhogdal. Ett sjätte barn dog strax innan flytten mindre än 1 år gammal. Hans namn Henrik kom ju senare att ges till mormor Annas far.

Henrik d.ä. kallas fortsättningvis för jordbrukare, skogsarbetare och/eller vedhuggare. Efter knappa 20 år flyttade familjen till Ön i Haverö. Föräldrarna hade där en tid födoråd hos dotter Karrolina som emellertid dör före Henrik. Det förefaller som Karolinas son hyser Henrik fram till hans död. För det talar nedanstående historia.

Ragnar Pettersson, Karolinas barnbarn, har berättat att hans äldre bror Olov brukade sparka Henrik på hans träben. Uppenbarligen hade han en protes åtminstone sina sista år. Det kan inte ha varit så kraftiga sparkar med tanke på att brodern var endast 1,5 år när Henrik dör.

Beträffande Ragnar så slumpar det sig så att han var den först person som jag fick DNA-träff på och som därvid visade sig finnas bokförd i min släktforskning. Träffen gentemot Siv kom sedan att bli ännu starkare då de har något närmare släktskap.

Släktträff i Haverö

5 augusti 2017 skedde en begränsad släktträff i Folkets Hus, Överturingen. Begränsad var den så tillvida att målsättningen var att samla så många som möjligt av barnbarnen till Anton och Anna Sundin och eventuella familjemedlemmar. Till träffen kom ett 40-tal personer vilket innebär att ca 1/3 av det teoretiskt möjliga antalet ättlingar fanns på plats. Ur föräldragenerationen fanns även Siv och Gerd där.

Med tanke på att många av oss närvarande inte sett varandra på länge blev upptakten en djupdykning i de regioner i hjärnan som lagrar utseendet på folk man träffat. Till råga på detta så tenderar vi ju lite till mans att förändra utseende vare sig vi vill eller inte.

Efter en välkomstdrink vidtog en läcker byffé som Sven-Erik Berg et consortes tillrett. Där fanns det mesta så var och en kunde finna sig tillrätta.

Efter maten hade jag en kortare genomgång av släktfakta knutna till Antons tid fram till återkomsten från USA samt något kring emigrerande Henrikssöner på Annas sida. Dessutom visades en glimt av hur DNA-tester används vid släktforskning. De enda jag känner till, förutom jag själv, som testats i vår krets är Siv och min hustru Monica men hennes DNA har inte så mycket med Anton och Anna att skaffa.

När jag därefter visade ett fotografi från släktträffen i Länsterån 1981 blev det liv i luckan. Den kom att ligga framme under en lång stund med livligt diskuterande. Se bild nedan. Sedan togs naturligtvis bilder från denna samling bland annat en gruppbild. Länkar här till bilder tagna av Per Sundin

Slutligen vill jag tacka samtliga inblandade för att det arrangemanget kom att genomföras.

Faddrar till Hans Forsberg

Faddrar till Hans Forsberg (min ff ff ff far) som döptes i Valbo den 12 oktober 1740, var bl.a. Paco Horleman och hans fru Anna Margareta Rudbeck. Då jag reagerade på namnen så tittade jag lite närmare på dessa.

Följande utdrag har jag funnit på nätet ursprungligen från Sv. Biogr. Lexikon:

Johan H:s brorson Paco Horleman (1694—1763) deltog i H Wachtmeisters sjöexpedition 1712 o i ostkustens försvar mot ryssarna efter Karl XII:s död, blev kapten 1720, adlades 1751 med namnet H o fick 1759 överstelöjtnants karaktär. Genom äktenskap 1721 med en dtr till prof Olof Rudbeck d y kom han i besittning av hennes möderneärvda del i Forsbacka järnbruk i Valbo, Gävleborg, vars andre grundläggare han blev tack vare nit o tekniskt intresse. Söner till honom var löjtnant Paco H (1723—72), överstarna Peter Albrekt H (1725—88) o Carl Christian H (1728—99) samt övermasmästaren i Uppland o Norrland Johan Jacob H (1732—95). Paco H d y övertog Forsbacka som fideikommiss, men 1794 överflyttades fideikommissnaturen på säteriet Asstorp i Norra Vånga, Skar.

När det gäller hustrun Anna Margareta så var hennes farfar Olof Rudbeck d.ä. och hans far var i sin tur Johannes Rudbeckius båda centralpersoner i svensk historia. Den sistnämnde var dessutom den som först införde de kyrkböcker som gjorde att det är möjligt att idag läsa om födsel och faddrar enligt ovan.

En kontroll det år som Hans föddes visar att paret Horleman/Rudbeck noteras som faddrar vid 3 tillfällen i aktuell församling. Barnens fader är vid dessa tillfällen antingen mästersmed eller mästersven vid Forsbacka så kanske gav det lite extra status till deras roller.

Hans far, mästersmeden Anders Olofsson, är noterad som fadder vid ett tillfälle samma år. Troligen återkommer han vid fler tillfällen som fadder.

Kalla mig Ragnar

Efter att ha testat mitt Y-dna kan jag nu med ett visst mått av säkerhet uttala mig om vilken väg just mina förfäder kommit till det som nu är Sverige och något om hur dom levde. Med förfäder avses här just fäder då det handlar om test på den manliga könskromosomen men blir ju även giltigt för alla som har fastställd anknytning till denna manslinje.

För knappt 5000 år sedan anlände till dagens Danmark folk från Yamnakulturen. Dessa ses som herdar och hade sitt ursprung i centrala Ryssland och hade i sin tur rötter i såväl ryska jägarfolk som mer sydlig bondekulturer.

Yamnaherdarna synes vara de första som mer systematiskt utnyttjat hästar som mer än jaktbyte. Även får ingick i dessa herdars hjordar. Centrala delar av indoeuropeiska språken anses också härstamma också från dessa. Man tror också att de var först med att använda kärror med hjul. Möjligen kan detta vara en konsekvens av deras mobila levnadsvillkor över stora ytor.

Några hundra år senare finns detta herdefolk belagda, i huvudsak längs våra kuster. De var inte de enda på plats vid denna tid men de kunde samexistera med redan befintliga jägarfolk. Redan etablerad bondebefolkning verkar de inte beblandat sig med, möjligen på grund av konkurrens om betesmark.

Om man ser till mitt totala DNA så har jag naturligtvis som alla i generationerna före mig fått ungefär hälften från vardera förälder. Följaktligen har man en salig röra av DNA som är ett slumpmässigt hopplock från tidigare generationer men hela tiden enligt principen 50% från vardera förälder.

Detta gäller emellertid inte Y-kromosomen som ärvs genom alla generationer från far till son. Förr eller senare uppstår dock smärre förändringar(mutationer). Dessa förändringar blir sedan som en slags kännemärken som man sedan kan följa vidare i efterkommande generationer.

Beroende på hur Y-kromosomen är uppbyggd delas de in i huvudgrupper där man vanligtvis använder alfabetets bokstäver som beteckningar. Sedan fortsätter uppdelning i mindre grupper steg för steg där man använder varannan siffra och varannan bokstav.

I en bok som kommit ut de senaste året, “Svenskarna och deras fäder”, har man ersatt grundläggande gruppbenämning med ett namn med samma begynnelsebokstav. Följaktligen har min (haplo-) grupp R1a döpts till Ragnar. Han har även en bror Rutger (R1b) som har lite annorlunda bakgrund. R1a är koncentrerade till norra och östra Europa. I Sverige omfattar de vardera ca 20% av alla män.

Fakta till ovanstående beskrivning är hämtad ur nämnda bok och bygger på DNA, från såväl levande som döda från gamla gravfynd, kombinerat med arkeologiska forskningsläget. Det har alltså gått drygt 150 generationer sedan Ragnar anlände att jämföra med de 10-12 generationer man normalt kan följa i kyrkobokföringen. En annan jämförelse man kan göra är att samma 150-generationersskutt i Egypten placerar oss bland de tidiga faraonerna och en periodvis sammanhållen stat.

Gnarpsanor (tolkat)

Detta är min tolkning av texten. Häradsrättens inblandning har påkallats då självmord ej gav rätt till plats på kyrkogård. I detta fall fick han emellertid en anonym plats enligt angivelsen.

Gick Gamle Bonden och husmannen Pehr Andersson i Gryttje bort från sin hustru om morgonen och blef dagen därpå eller d. 4 igenfunnen på det sätt at han satt uphängd i en tall en fjerdings wäg öster om Gryttje By efter fleras berättelse och sanferdiga intygan har han öfwat under sin lefnad fylleri varit emot sina hustrur, så wida han 3 gånger warit gift, otidig och elak, fick dock enligt häradsrättens dom d. 11 oct i stillhet begrafwas i kyrkgård, och lades han på nord wästra hörnet af kyrkotornet d. 13. ned i jorden, i en ålder af 69 år. Gud låte Gnarp ej få dylik sorg af någon medlem i församlingen, utan att nu (en)hvar måtte bruka och ej förkorta nådatiden.

Gnarpsanor

Följande finns att läsa i Död- och Begravningsbok (F:1) i Gnarp om min fm fm mm ff Per Andersson. Om du ger upp men gärna vill veta vad det står så skriv en kommentar så lägger jag ut min tolkning.

Anor till farfar Forsbergs mor

Farfars mor kom till Hudiksvall från Nordmaling söder om Umeå. Hennes anor är i sin tur samlade i det området under kyrkobokförd tid vilket innebär 4-5 generationer. Pappas farmor kom, då knappa 10 år gammal, till Hudiksvall tillsammans med sin mor Klara under andra halvan av 1870-talet. Om Klara, har kyrkböckerna följande att berätta:

Skiljd från sin man arbetaren Jakob Olsson i Boggård af Bjurholms förs. af Vesterbottens län genom konsistorie bref af den 18/9 1875. Härifrån äktenskapsledig. Ej berättigad till H. H. Nattvard förrän hon blivit absolverad för lönskaläge. Abs. 13/8 1882. Nåd. tillstånd af 15/9.

Det står inget om anledningen till skiljsmässan men nämde Jakob är alltså också en del av anorna. Klara gifte om sig i Hudiksvall med en man från Petalax dvs samma församling, i närheten av Vasa, som min farmors mormor kom ifrån.

Det finns emellertid bland anorna runt Nordmaling ett fall bokfört med annat ursprung. Nedanstående noterades i samband med hans död (tolkning lånad av Jens Lindström):

Bonden Matts Andersson i Tallberg, född 1726 i Österbotten, Sikajocki socken. Fader avlidne bonden Anders Andersson Manginen och moder hustru Margareta Andersdotter. På dess 17 års ålder flyttade han undan fienden Ryssen tillika med föräldrarna. Med dess förra hustru gifte han sig 1748, vilkens namn var Barbro Svensson från Djupsjö och hade han med henne 9 st barn och leva av dem 2 söner och 3 döttrar. Hade en tid något hemmansbruk i Håknäs och var där landbonde till 1758, varefter han upptog nybyggeslägenheten i Tallberg, vilket han ganska väl upparbetat. 1762 blev han änkling och 1763 ingick han äktenskap med dess nuvarande änka, hustru Cicilia Johansdotter från Norrbyn som fött honom 4 barn, 3 söner och 1 dotter av vilka dottern lever. Han hade i yngre åren god hälsa, men i de senare svag, och blev den 4 sistlidna Martii angripen av håll och stygn. Hans vandel var vacker och stilla. Begravd den 28 Maj, dess ålder 61 år.

Anledningen till att man lämnade Österbotten 1742-3 var förmodligen minnet av “Den stora ofreden” 1713-1721 då ryssen härjade. Resultatet av “Den lilla ofreden” som man flydde från blev emellertid lite lugnare. Det ska tilläggas att Sverige startade det senare kriget genom att försöka återerövra tidigare förluster till Ryssland.

Fadern Anders i notis ovan (min ff mm fm mf far) återvände senare, tillsammans med en annan son, till sin hemsocken Siikajoki och levde där sina sista år.

Svärdslinjen

Att min biologiska farfar inte var densamme som den man som min farmor Alma sedan gifte sig med har varit bekant för mig under lång tid. Jag vet inte när jag först fick reda på det men i mitten på 1970-talet träffade min far honom för första och enda gången. Detta skedde såvitt jag vet på min farfars initiativ vid ett besök i Stockholm.

Då om inte förr fanns anledning att fundera på denna del av ursprunget. Mitt intresse för släktforskning hade emellertid inte riktigt kommit igång vid denna tidpunkt så saken fick vila. Har nu försökt kompensera för detta och förmedlar delar av vad jag kommer fram till här.

Sett från min far kan man se en agnatisk linje (=faderslinje=svärdslinje) med sex stycken Forsberg där den förste, kallad Hans, föddes 1740 vid Forsbacka bruk i Valbo som ligger väster om Gävle. Hans far, Anders Olofsson, kallas både hammarsmed och mästersmed men använde såvitt bekant inte namnet Forsberg.

Smeder verkar de sedan ha blivit i flera generationer då de flyttat runt mellan olika bruk runt Gävle fram till runt 1850 då de nya järnvägarna verkar ha lockat. Yrken såsom banvaktare, konduktör och lokomotivputsare. Min farfar blev typograf och jobbade troligen som sådan större delen av sitt liv. Till en början i Hudiksvall men flyttade 1946 till Eskilstuna där även pappas halvsystrar funnits i början på 2000-talet.

Farmor Alma kom till Hudiksvall 1918 och var då följaktligen 18 år. Familjen kom till Östavall 1912 efter att flyttat från området strax väster om Hudiksvall så hon kan ha känt sig lite hemma här också. Hennes syster Hilda kom även hon året efter som sextonåring.

Efter fyra år i Hudiksvall blev Alma med det barn som skulle komma att bli min far. Han föddes i Östavall och 2 månader senare skrevs farmor också där. Ett halvt år efter födelsen noterades följande i församlingsbok i Hudiksvall:

Bilden är hämtad från AIIa:3c (1913-1931) sid 762 på den rad som upptar Olof Erland Forsberg. Ett papper daterat 22/11 1923 har tydligen inkommit där han tar på sig faderskapet till Almas barn Anders Olof. Av detta framgår också att min far med stor sannolikhet fick sitt tilltalsnamn Olof efter sin far då det även var vad farfar kallades.

Efter min fars död har jag kontaktat hans 2 halvsystrar. Det framgick då att dessa inte känt till att dom hade en halvbror. Farfar gifte sig och bildade familj först fem år senare. I äktenskapet föddes pappas två halvsystrar 1928 och 1935.

Om krig och våld

 Från nedanstående källa har jag lånat detta inslag där en av mina anfäder, Erik Svensson Trana, har anledning att frukta för sin själs frälsning på ålderns höst. Han tillhör anorna till Johan Sjöndins (f. 1798) hustru Ingrid Johansdotter Norberg och är därmed även en av mina.

Bland 30-åriga krigets män från våra bygder var en bondson från Nedansjö, Stöde socken, som tjänade sig upp till kaptens grad och härunder utförde många minnesvärda bragder. Han hette Erik Svensson med tillnamnet Trana.

Det hemman, som han och syskonen mottog i arv efter föräldrarna, skulle hålla särskild knekt, och den, som övertog det skulle dessutom utlösa de andra syskonen med deras arvedel. Begripligt är ju, att ingen kunde eller ville övertaga fädernejorden på så hårda villkor. Till sist och hellre än att fogden skulle överlåta till den oskylde för knekthållets skull, enades syskonen om att den av bröderna, som finge lotten, skulle övertaga hemmanet utan att lämna syskonen någon utlösen och själv gå ut som knekt.

Lotten föll på brodern Erik, och han gick ut i kriget som simpel knekt 1642. Då kriget sex år senare upphörde, hade han tjänat sig upp till löjtnant och fick då av drottning Kristina skattefrihet för hemmanet under sin och hustruns livstid.

Till löjtnant Tranas hjältedater räknas som den främsta, att han under ett sjöslag mot danskarna med sin trupp äntrade amiralsskeppet och därvid avväpnade och tillfångatog amiralen. Dennes värja hemfördes sedan som segerbyte och blev till åminnelse uppsatt i Sundsvalls gamla rådstuga.

Men Erik Tranas krigarära blev också behäftad med en för hans samvete outplånlig, mörk fläck. I fiendelandet hade han farit fram som en "okristen barbar med ringa ljus i förståndet". Och det berättas om honom, att han under kriget med Polen varken skonade kvinnor eller späda barn, som oskyldigt logo mot hans blänkande mordvapen. Dessa missgärningar grämde honom sedan ständigt i ålderdomens ensliga besinning under misströstan om saligheten och stor gruvelse för den stundande räkenskapen.

Erik Svensson Trana dog 1671 som landskapten, och hans tyvärr icke fläckfria svärd upphängdes i Stöde kyrka, invid vilken han fick sin vilostad.

Det på krigsbyte grundade välståndet hade ingen lång varaktighet. Hustrun, Ingrid Thorsdotter, lyckades endast med största besvär utfå sin avlidne mans innestående lön för många år. Sonen, Tore Eriksson, övertog sedan hemmanet, men han hade heller ingen framgång här i livet.

Källa: Rieck-Müller/Högberg

"Medelpad och Ångermanland", del I sid 123-124

Det finns information på annat håll om att han skulle finnas i militära rullor redan runt 1625. Om så är fallet så torde han han ha varit född senast runt 1610.